(utan rubrik)

Boktips: Vev vel från Norges Husflidslag

vevvel_750 — Vävning är kjempegøy! I boken ”Vev vel” hittar du ett stort urval av tekniker, bruksanvisningar och många exempel på barns första uttryck i vävform. Tydliga illustrationer och inspirerande bilder gör det lätt att sätta igång med egna projekt.

Norges Husflidslag kom härom året ut med en bok som jag nu fått chansen att både läsa och inspireras av. Boken heter ”Vev vel” och är en fin introduktion till olika kreativa projektidéer och vävtekniker för barn i förskoleåldern och uppåt. Allt framtaget av vävlärare och konsthantverkare i vårt grannland.

Upplägget är enkelt och effektivt. Ett kapitel för varje vävteknik, varvat med enkla beskrivningar och inspirerande bilder. Det översiktliga upplägget gör att du lätt hittar din nivå, oavsett om du är nybörjare eller vill testa ett litet mer avancerat projekt.

Det jag gillar mest är att författarna har lagt fokus på uttrycket snarare än tekniken. Materialet ska inte begränsa, det ska möjliggöra.

Känslan som boken lämnar hos mig som läsare är att det viktiga inte är om du ska väva en flat-, bild-, grind- eller brickväv, utan vad du vill göra. Gemensamt för alla tekniker och projektidéer är att de alla kräver förhållandevis lite förberedelser och redskap. Även om svårighetsgraden varierar känns det mesta görbart – även för mig som vävt ytterst få gånger och dessutom har förhållandevis små barn.

vevvel_300 — Min dotter testade en enkel ramväv och fick ganska snabbt ihop en matta till dockorna. Kul pyssel och mycket roligare att leka med när du gjort det själv!

Min femåring hann bläddra i några minuter innan hon började leta efter garnnystan i skåpen hemma. Vilket väl får tjäna som bevis för att det är en bra inspirationsbok som väcker skaparlust även hos de allra yngsta.

Boken knyter också an till några tankegångar som väcktes när jag nyligen såg ett avsnitt av SVTs programserie ”Konsthistorier”. Konstnären Sheila Hicks poängerade att ”uppfinningarna och skapandet alltid kommer från de icke professionella”. Och det är väl därför barn är så viktiga. De vet inte hur man gör, utan måste själva lista ut hur idéer ska förverkligas.

Avsnittet handlar även till stor del om Hannah Ryggen som jag tidigare har skrivit om. Hon var en självlärd konstnär beväpnad med en hemmabyggd vävstol. Resultatet? Banbrytande textilkonst som fick internationellt genomslag.

Denna text får väl därför ses som ett dubbelt tips. Dels för att du försöker lägga vantarna på denna bok om du intresserar dig för barns kreativitet, i synnerhet i textila material. Men också för att du bänkar dig och tittar på ovan nämnda avsnitt av ”Konsthistorier” om du intresserar dig för din egen.

Antikmässan 2018

antikmassan18_750 — Vill du hinna med allt räcker en dag inte långt. Bestäm i förväg vad du är mest intresserad av för att få ut mesta möjliga av ditt besök.

Det har blivit en årlig tradition att besöka Antikmässan i Älvsjö. Denna överväldigande och fullkomligt överlastade mässa som kan väcka samlarmani även hos den mest minimalistiskt lagda människan. I år slogs portarna upp för fyrtionde gången och även om jag kom dit lite i senaste laget blev jag inte besviken det här året heller.

antikmassan18_300 — Två material, ett hårt och ett mjukt. Ett uttryck. Trådslöjd och broderad hätta, båda 1800-tal.

För den oinvigde är alltså detta en mässa som spänner över de senaste fyra seklen – i alla prisklasser. Här hittar du prylar för några tior såväl som möbler och konstverk i mångmiljonklassen. Alla stora stilepoker finns representerade – från barock och rokoko till funkis och retro. Totalt är det cirka 250 utställare som samsas i den stora C-hallen varav den stora merparten sorterar under kuriosa och vintage-kategorin.

Jag säger det direkt, mässans styrka är inte priserna. Billigt är det inte och många har stora marginaler, vilket också märks vid prisförhandlingen. Jag har nog hittills inte stött på en enda handlare som inte är villig att ge ett ”bästa-pris” som ligger en bra bit under summan på prislappen. Så är man villig att försöka pruta finns det en del fynd att göra.

Däremot tycker jag att det märks att även utställarna ser fram emot mässan lika mycket som besökarna. Många tar verkligen med sig sina bästa saker, vilket borgar för att göra lite mer speciella fynd. Eftersom många av besökarna faktiskt handlar mycket, och inte bara besöker mässan för inspiration, är det värt att försöka förlägga sitt besök till någon av de första dagarna. De riktiga fynden går fort!

antikmassan18_2_300 — Ljuvliga tennljusstakar blev, i sin enkelhet, ett av årets fynd. Nära 90 år gamla och kostade 50 pix för paret.

En tydlig trend i år tycker jag var äldre textilier från 1900-talets senare hälft, gärna färgstarka och stormönstrade. Många utställare hade, till skillnad mot tidigare år, fina och stora urval av textilier från 40-talet och framåt. Du kunde hitta handtryckta längder i ”Morfars trädgård” eller ”Blå tistel” från Jobs handtryck till riktigt bra priser. Såg också klassiska mönster och färgställningar från Marimekko tillsammans med rariteter från NK:s textilkammare som inte varit i produktion på lång tid. Tror absolut att vi kommer se mer av detta område framöver då det både är fina, förhållandevis prisvärda, inredningsdetaljer som säkerligen kommer värderas högre med tiden.

Jag själv letade i vanlig ordning efter äldre silverbestick att komplettera med. I mitt fall har jag en bestickserie som fortfarande tillverkas, men på mässan brukar det gå att hitta äldre modeller som inte längre säljs i butik. Förra året fyndade jag exempelvis 6 stycken små, delikata serveringsgafflar till sill. De är så tunna att de nästan platsar i dotterns dockskåp, en riktig fröjd att duka med till jul. I år var det däremot skralt på bestickfronten, det märks att det inte alls är populärt hos den stora massan och följaktligen hade många handlare lämnat bordssilvret hemma.

Annars är väl tjusningen med Antikmässan att du aldrig riktigt vet vad du kommer hem med. Själv överraskade jag både mig själv och maken med en klarinett från 50-talet (!), ett par tennljusstakar från Svenskt tenn daterade 1930 och en tidig dryckesback från Vin & Sprit som kommer bli perfekt för vinflaskorna i skafferiet.

Ja, har man anlag för samlarmani får man sitt lystmäte här. Jag längtar redan till nästa år.

De förlorade detaljerna

rail_300 — Kantiga, luftiga, grafiska. Smidesräcken från 50-talet har ofta lätt igenkännliga uttryck.

Vårt hus är på många sätt ett typexempel av ett hus byggt i mitten av 50-talet.

Utvändigt stående lockpanel utan foder tillsammans med lågprofilerade en- och tvåluftsfönster utan spröjs. Invändigt är planlösningen funktionell och stavparketten i vardagsrummet intakt. Däremot har de tre föregående ägarna i omgångar både skalat av och försökt dölja ”50-talsskelettet” i huset, vilket kanske är begripligt med tanke på att vi ställer andra krav på vårt boende idag jämfört med för 60 år sedan.

Jag och min man är inte heller några rabiata byggnadsvårdare som eftersträvar tidstypiska lösningar i alla detaljer. Jag tycker att ett hus ”resa” genom årtiondena, om man så vill, kan vara minst lika intressant att bevara. Årsringarna. Dock river det lite i mig när originaldetaljer som inner- och ytterdörrar, smidesräcken och mönstermurade väggar plockats bort till förmån för, i mitt tycke, mer slätstrukna lösningar.

Jag har hittills inte berättat mycket om den pågående renoveringen av vår 50-talare. Tänkte därför göra det nu – med start i just detta. De förlorade detaljerna. Nedslaget och exemplet i det här inlägget blir därför: Smidesräcket.

Men först, en liten snabbgenomgång av 50-talets arkitektur och tidstypiska detaljer.

1950-talet var på många sätt formgivningens decennium. Optimismen syntes i samhällets alla delar, i allra högsta grad även inom arkitekturen. Husen skulle ha ett behagligt utseende och samtidigt vara praktiska att bo i. Byggandet var gediget och hantverksmässigt. Konstruktionerna var synliga. Färgerna kraftiga. Materialen exklusiva. Jämfört med tidigare årtionden blev det även modernt att använda obehandlade material, exempelvis betong och tegel. Formerna präglades av rena och slanka linjer och abstrakta former.

Tidstypiska designelement i husens interiörer var designade smidesräcken, släta klarlackade ädelträdörrar, schackmönstrade golv av vinylplattor, linoleumgolv, stavparkett och abstrakta fondtapeter.

När det gäller just smidet så var det vanligt att ha smidesdetaljer både interiört och exteriört. Många gånger var smidesräcket vid entrén, balkongen eller burspråket den enda utvändiga utsmyckningen av de annars ganska detaljlösa husen. De kunde därför vara ganska djärva i sitt formspråk, gjorda av platta järn i kantigare mönster.

Just ett sådant räcke misstänker jag har försvunnit från vårt hus. Vid trappavsatsen mot undervåningen sitter det nämligen en fasansfull trähistoria som jag gissar monterades under 80- eller 90-talet. På den platsen bara måste det från början ha suttit något snyggare i järn. Det svider lite.

rail2_300 — En ungefärlig skiss till smeden. Sinuskurvan ser här ganska rund ut i böjarna, den färdiga produkten kommer ha aningens skarpare vändningar.

Har därför lagt omotiverat mycket tid på att göra stilresearch och fundera på lämplig design. Även om det i detta fall blir ett nyproducerat räcke känns det viktigt att stilen ändå känns autentisk. Det som komplicerar det hela något är att det också hänt mycket i våra byggstandarder sedan mitten av 50-talet. Det är alltså inte är helt lätt att kombinera det rätta utseendet med uppfyllda säkerhetskrav, vertikala öppningar får till exempel inte vara större än 10 centimeter.

Efter många om och men tror jag trots allt att vi landat i något bra. En tät och ganska spetsig sinuskurva mellan kraftiga plattjärn. I överkant en extra handledare, också den av plattjärn, för att addera luftighet.

Så snart, snart, ska en liten del av huset bli sig självt igen. Det blir en lång väntan på smeden misstänker jag.

En ny upptäckt – rårörd sylt

Jag och barnen lyckades få ihop någon liter lingon härom helgen. Det måste vara det bästa bäret att plocka med barn? Okladdigt, snabbplockat och otroligt lättrensat. Har aldrig varit en stor lingonplockare – men det här gör vi om!

En del menar att lingonen blir sötare efter en frostnatt i naturen eller frysen, precis som slånbär. Får testa det nästa säsong.

Hade varken tid eller …tid att göra lingonremmar, moussetårtor eller något annat mer bloggvänligt så rårörda fick det bli. I syltform. Väldigt enkelt och lite annorlunda mot den butiksköpta sylten, minst sagt.

Smaken blir mer pikant och kraftig än när du kokar sylten. En riktig smakbomb i munnen. Prova!

Rårörd lingonsylt

Du behöver:

1 kg lingon, cirka 2 liter
Cirka 5 hg socker

Gör så här:

Rensa och skölj bären. Det går fortast i vattenbad – då flyter skräpet upp till ytan.
Kör bären någon minut i matberedare tills konsistensen påminner om sylt. Det fungerar också bra med elvisp så länge bären är riktigt mogna.
Tillsätt lite socker åt gången och rör tills det löst sig. Smaka av efter hand så du får den sötma du vill ha.
Förvara sylten svalt. Glöm inte att det är kortare hållbarhet på rårörda lingon jämfört med kokad sylt.

Har också lärt mig att det finns en väldigt stor andel av det naturliga konserveringsmedlet bensoesyra i lingon. Det gör att du inte behöver tillsätta extra konserveringsmedel när du kokar eller rårör sylten. Just därför går det också att använda lingon som konserveringsmedel för andra frukter och bär.

Har hittat gamla konserveringsrecept där man helt enkelt lägger ner färsk frukt i sur lingonsylt. Eller att man lägger ett lager sur lingonsylt ovanpå äppelmoset i burken. När man skulle äta äppelmoset så rörde man först ner lingonen. Det låter ju faktiskt gott. Kanske nästa år?

Tid när rönnbärsklasar mognar

Just nu stålsätter jag mig. Går runt i trädgården och skogen och försöker suga i mig det sista av färger, bär och ljus.

Efter helgens plock av lingon och svamp inser jag att skördetiden går mot sitt slut. Nu blir det till att dyka in i frysen och skafferiet när det behövs närkontakt med trädgården.

Måtte vintern gå fort.

Plockade den sista frilandsgurkan med barnen i går, och det var en sorglig historia må jag säga. Den där knotiga, halvfärdiga saken förkroppsligade hela min känsla inför de stundade årstiderna. Lite stukad så där.

Nej, nu får Tranströmer stå för inspirationen en tid.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning

Nordlig storm. Det är den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet

(Tomas Tranströmer, 17 Dikter, 1954, II Höstlig skärgård, Storm)

”Kolla, vilka små plommon!”

…sa jag glatt och kastade in det lilla lila bäret i munnen. Kanske inte mitt mest genomtänkta beslut, visade det sig. Slånbär. Finns det något mer bittert? Smaken är ju rätt sträv, om man så säger.

slanbar_300 — Prunus Spinosa. Före och efter besöket i frysen.

Nej, min kärlekshistoria med slånbäret började inte vid första ögonkastet. Men eftersom samlargenen i mig är stark, ville jag ändå plocka, plocka, plocka när jag väl hade hittat de undangömda buskarna i skogen. Så det gjorde jag. Och bären blev, efter en vända i frysen, till saft.

Måste dock erkänna att jag, vis av erfarenhet, tvekade lite när jag sen testade den hemmagjorda drycken, men det var helt onödigt. Herre, vad gott det blev.

Nu har jag lärt mig att slånbär mognar sent på säsongen (september till december) och behöver få minst en frostnatt innan de skördas. Då dämpas den annars hemska garvsyran och bären blir ätliga. Om de skördas tidigare kan frostnatten simuleras i frysen, gärna i upp till en vecka.

Bären är fortsatt känsliga för värme, så saften görs under tre dygn i vad som närmast kan liknas vid ett kallbad.

Så, varsågoda. Recept på en ganska så underbar saft kommer här:

Slånbärssaft

slanbar2_300 — Oväntad bonus. Passade på att använda oblekt canvas som silduk. Inte jättepraktiskt kanske, men snyggt. Tänker kanske kuddfodral?

Till 5 deciliter koncentrerad saft behövs:

2 liter fullmogna slånbär
7 dl vatten
6 dl strösocker per liter avrunnen saft
1 krm natriumbensoat per liter avrunnen saft.

Gör så här:

Lägg de tvättade bären i en bunke och häll på kokande vatten. Täck med plast eller tätt lock och ställ svalt tills nästa dag.

Sila av bären och koka upp saften – och häll den återigen över bären. Ställ svalt igen och återupprepa ytterligare en gång även nästa dag.

När bären stått i vätskan (efter tre uppkok) kan saften silas genom en silduk. Mät upp mängden saft och tillsätt rätt mängd socker.

Koka upp saften en sista gång och skumma av ytan. Tillsätt eventuellt konserveringsmedel och häll upp på varma och rena flaskor.

En känsla av nystart

Det är bara att inse. Livet liksom hände och bloggen gjorde… inte det. Men nu, NU, ska det bli ändring. De så kallade batterierna är laddade och listan på projekt som jag vill dela med mig av börjar bli lång. Hösten är ju härlig på det sättet. Energin.

Dagens chock fick jag när jag tittade på besöksstatistiken. För trots att bloggen varit död så verkar besökarna ha stannat kvar. Fantastiskt roligt och oförtjänt, men det motiverar mig att fortsätta. Så nu utlovas bot och bättring. Banne mig.

Tack för att ni läser!

Designklassiker: Luxus

dsc_0163_750 — Över mitt köksbord: Luxus taklampa 510 av oljad ek med tre kupor av matt opalglas. Tapet: ”Ginko”, Claesson Koivisto Rune, CKR, för Engblad & Co.

I samband med att vi köpte vårt nuvarande, och första, hus för snart nio år sedan och vi var på jakt efter lampor som lirade med husets byggår (50-talets mitt) sprang vi på fabrikatet Luxus, ett märke jag tidigare bara känt till namnet. Men med tiden har jag lärt mig mer om lampfabriken i Vittsjö och bröderna Kristianssons fantastiska livsgärning. Och vilken historia det är.

Östen var konstnären och skulptören och Uno var den skicklige entreprenören. Bröderna Kristiansson skapade tillsammans en stor kollektion av lampor och möbler från början av 50-talet och framåt. Många, framförallt lamporna, har blivit riktiga folkhemsklassiker som nu är eftertraktade på auktioner och i handeln. Tillsammans gjorde de Luxus till en etablerad aktör på den internationella kartan, USA var en stor marknad och en fabrik var förlagd till Tyskland. Säljare och agenter fanns både i Milano och Paris. I Vittsjö var det under storhetstiden i slutet av 50-talet som mest mellan 50 och 60 anställda.

Det här var under en tid när skandinavisk design hade stor internationell framgång och världsmässorna inspirerade. Något som tog även tog Östen Kristiansson till USA, där han mot slutet av 50-talet arbetade som ljusdesigner.

Företagets tillverkning var från början helt inriktad på konsumentvaror men efter 70-talets energikris och konkurrens från lågprisländer, inriktade företaget sig på belysning i offentlig miljö. Mig veterligen arbetade de uteslutande med glödljus, även i offentlig miljö. Otroligt vackert, men sällan sett i moderna miljöer i dag.

dsc_0165_300 — Kvaliteten syns i detaljerna, att lamporna är handgjorda råder det ingen tvekan om. Till vänster vägglampan 706 som pryder sin plats i sovrummet.

Formspråket är i hela produktionen genomgående väldigt tidstypiskt. Östen formgav med självsäkerhet och resultatet under de första årtiondena blev ofta kraftfullt, geometriskt och färgstarkt, gärna i basfärger, utan att tappa i finess och kvalitet. Pendeln svänger från väldigt lekfullt till finstämd elegans. Materialet var tidigt oftast akryl med trädetaljer, men många lampversioner gjordes också i matt opalglas med trärena ekarmaturer. Dessa lampor tillhör mina personliga favoriter då de lättare går att placera i andra inredningskontexter än i rena retrohem.

2009 gick Uno Kristiansson bort efter 59 år som företagsledare, sex år efter sin bror Östen. Vid Unos bortgång var Luxus ensamma kvar på marknaden om att själva ta hand om hela ledet från design och tillverkning till sammansättning.

Eftermälet är inte dåligt: Under nära sex decennier producerade tegelfabriken i Vittsjö miljontals handgjorda lampor som både bildligt och bokstavligt har lyst upp hem genom generationer – både tidigare och kommande.

Glädjande nog slocknade inte lamporna i Vittsjö i samband med Unos död. Fabriken och stafettpinnen togs över av det svenska belysningsföretaget RUBEN Lighting som nu förvaltar arvet i samklang med egen produktion av RUBN-lampor.

Lästips: ”Under LUXUS tak”, Bo Sigeback. 126 sidor om bröderna Uno och Östen Kristiansson.

Vår nya jultradition

Halvvägs. Det syns kanske inte nu, men vackrare ljus är svåra att hitta. Speciellt om du blandar vitt pigment i, den redan vita, ljusmassan. Färgtonen blir både varmare och vackrare.

Det är en speciell känsla att tända det första adventsljuset. Sedan ett par år tillbaka har den närmsta familjen träffats söndagen innan advent för att också stöpa ljusen tillsammans. Ingen av oss är väl direkt något proffs, men efter att ha provat oss fram ett par gånger har vi nu hittat rytmen och trixen som gör att ljusen faktiskt blir riktigt fina.

Det som nästan är svårast är att hitta ett stöpkärl som är tillräckligt stort och som även håller över tid. Första året tog jag med familjen till en stormarknad modell större och letade upp den största konservburken jag hittade. Stolta innehavare av sju kilo peperoni åkte vi hem och började smälta ljusmassa. Tråkigt nog började burken rosta efter en tid så vi köpte istället ett rostfritt rör, cirka 25 centimeter i diameter, som en svetsare bredvid makens snickeriverkstad kunde svetsa fast en botten på. Mitt viktigaste stalltips är med andra ord att lägga lite krut på stöpkärlet om man vill göra ljus mer än en gång. Det lönar sig. Dessutom, konstruerar du ditt eget kärl går det ofta att få en helt annan höjd på ljusen.

Det här skriver jag nästan mest för att själv komma ihåg vad man behöver. För det krävs minst sagt lite fix för att komma igång.

Material att förbereda:

Stöpkärl
Smältkärl
Vekar
Färdigblandad ljusmassa
Pigment, även om du gör vita ljus.
Pinnar att binda upp vekarna på
Någon slags torkställning
Täckpapp om du stöper på ömtåliga golv

Så här gör du:

Börja med att smälta massan. De flesta säger att man ska smälta ljusmassan i vattenbad i ett stöpkärl, men jag tycker det går minst lika bra att smälta massan direkt i en kastrull på mellanhög värme under omrörning.
Värm upp vatten i stöpkärlet till 75 °C. Använd gärna en stektermometer med sladd för att hålla koll på temperaturen.
Häll i den smälta ljusmassan i vattnet. Massan kommer efter en kort stund lägga sig ovanpå vattnet i stöpkärlet.
Nu är det dags att stöpa. Det första ”doppet” görs genom att doppa enbart veken i stearinet, inte i det underliggande vattnet. Ta upp den när det slutar bubbla. Sträck sedan veken och häng upp för att torka en stund.
Alla efterföljande dopp, när veken är mer stel, görs rakt ner i stöpkärlets bakkant. För snabbt pinnen/vekarna mot dig och ta sedan upp den helt ur badet. Hela proceduren ska ta 1-2 sekunder.
Efter doppet kan du sträcka veken lätt samt lätt stryka av eventuella droppar i underkant mot ett tidningspapper. Efter några vändor kan det bildas större droppar av ljusmassa i ljusets underkant, de kan man enkelt klippa av med en sax medan ljuset är varmt.

Glöm inte heller att spara alla stelnade rester och gamla ljusstumpar. De går att smälta igen så länge alla eventuella sotrester är borttagna. Vill du göra lite längre ljus är det också viktigt att komma ihåg att det går åt mycket mer ljusmassa än vad som står på paketen. Så köp extra!

Halloween-premiär!

Fösta försöket och ändå ganska nöjd med resultatet. Eftersom jag har lättskrämda avkommor valde jag ett lite mer höstinspirerat motiv denna gång.

Har man barn blir man, ibland ofrivilligt, introducerad till nya fenomen i livet. Som legobitar i toaletten, väckarklockans obetydlighet, att utryckningsfordon är VIKTIGAST i livet – och nu senast, Halloween. Det började för några veckor sen, teckningar med tvivelaktiga spöken och fladdermöss av toarullar började komma hem i ryggsäckarna från förskolan. Insåg att det fanns ett tåg att hoppa på och ett par pumpor inhandlades.

Glada i hågen började vi alltså karva i pumporna. Gjorde säkert mycket fel, men eftersom det var så oväntat roligt tänkte jag ändå dela med mig av en kort recension.

Först, välj en pumpa med omsorg. Jag blev helt chockad över hur tunga de är. Kunde knappt rubba den största som skulle stå utanför dörren, men lyckades till slut baxa upp den på ett bord.

Jag använde bara en vass kökskniv och en större matsked för att tömma pumpan, men det finns säkert smartare verktyg. Eftersom denna pumpa skulle stå utomhus med levande ljus, valde jag att skära av botten istället för toppen. Bara för att få en stadigare bas.

Hur man än väljer att öppna pumpan tänker jag att det också är viktigt att säkerställa att ett eventuellt ljus får tillräckligt med luft. I det här fallet visste jag att de utskurna hålen i pumpan skulle bli hyfsat stora, så då lät jag toppen vara intakt.

När pumpan väl är tömd är det dags att bli kreativ. Jag hade plockat ett par löv bakom huset, ritat av dem på papper och sedan klippt ut mallar. Placerade ut dem på pumpan och ritade med en markeringspenna runt mallarna.

Tips! Blöt pumpan innan, då ”klistras” pappersmallarna fast mot skalet och det blir mycket lättare att rita av mönstret.

När mönstret är på plats är det bara att börja skära. Jag hade inte riktigt greppat hur tjockt skalet skulle vara, så jag började skära ut alla konturer med en skalpell i tron att det skulle räcka. Men nej, skalet var nästan 7 (!) centimeter tjockt så jag fick snabbt ta till kökskniven istället. Däremot var det nog inte helt fel att börja med de mer detaljerade konturerna – eftersom de redan var skurna gick det lättare att skära, och bryta bort, större delar utan att förstöra mönstret.

Allt som allt tog det kanske en-två timmar i anspråk.